Borttaget.

Jag tog bort mitt senaste inlägg "tillåt mig att spy galla", detta till trots att det begärts att jag skulle skriva ut den där folk kunde hitta saker jag stör mig på.

Anledningen till att jag tog bort det inlägget är för att det fungerar som en spoiler till min nya "webcom-blogg" Vars poster tar en hel del ifrån det inlägget och gör om dem till enskillda inlägg med illustration.

Där kommer jag hädanefter att publicera inlägg på söndagarna fortlöpande frammöver, och det finns även en nakenbild på mig där för den som är intresserad utav sånt.

Detta innebär absolut inte att jag ska sluta blogga här, det kommer fortsätta precis som vanligt.

(min "webcom-blogg" hittas i listan här till höger)

Flaska.

När jag var fjorton så skrev jag en låt på svenska, alla barn leker musiker ibland och drömmer om ett bättre liv. Refrängen gick något i stil med:

"Min vän har ett problem,
jag kan ej säga vad det är,
men det är nu och det är här,
som problemen tas isär."

Rent grammatiskt en språklig misshandel givetvis, olika böjningar utav samma ord. Men de skulle betonas, då ett problem oftast består utav flera.
Irrelevant skitsnack som vanligt, desto mer relevant är att en vän till mig har väldigt löjliga problem. Löjligt är faktiskt det rätta ordet då det är en form utav problem som inte påverkar mycket mer än att det drar lite i mungiporna ibland, jag älskar när dumma människor försöker göra smarta saker. Som att se en clown kasta en gräddpaj i ansiktet på sig själv liksom.

Jag ser att det redan nu är dags att be om ursäkt, jag är över påskhelgen hemma hos mina föräldrar och skriver nu från deras uråldriga dator som faktiskt saknar rättstavningsprogram och liknande. Då jag skriver med ett vist tempo så smiter det med många fel.

Så, vad har hänt nu då?
Pja, tidigare så hade min vän problem med efterhängsna flickor som ville bråka över något så urbota dumt som att den enas ex hade sex med min vän. Exakt hur detta skulle påverka henne är för ett logiskt sinne oklart, men vissa människor i småstäder tenderar att bli så territoriella att de ser rött om någon ens tittar på en person de utbytt kroppsvätskor med. Se på Knutsby-morden bara.

Det senaste kapitlet i det löjliga tjafset var ett försök att involvera en tredje part, min vän hade läst en annan människas blog för att sedan på sin egen kommentera denna på ett något aggressivt sätt. Jag var själv en av dem som tog kontakt med henne och förklarade att det var onödigt gjort, men gjort är gjort och så enkelt får det vara.
Vad som nu hände var att någon redan samma dag som hon skrivit det inlägget, skrev till honom om det och att han borde ge henne en känga; det intressanta i detta är att det tar två dagar för sökmotorerna i regel att snappa upp nytt material på nätet vilket innebär att ingen av den killens läsare googlat efter honom och funnit att hon skrev onödiga saker. Det är en logisk omöjlighet.

Vilket ger oss att någon av de som läser vad hon skriver sedan gått in till honom och bett honom ge henne en känga, hennes blogg är nystartad efter allt tidigare tjafs så det är i regel mest några vänner som läser den och dessutom så har hon den dåliga ovanan att missbruka ordet "bajs" Vilket torde innebära att inte för många nyinkomna läser engagerat.
Ergo: Minst en av de flickor som tidigare tjafsat med henne fick för sig att det var en bra idé som "inte kan ledas till dem" att skriva till killen i hopp om att ge henne onödigt stora konsekvenser utav sitt eget handlande. Låter bra utan eftertanke, är fortfarande trakasserier om man tänker efter.
Killen tog dock en högre bana och valde att inte bemöta henne, så det gick ju inte så bra som småflickorna hade tänkt ändå.

Läser ni vad jag skriver med flickor?
Självklart så är ni precis som alla andra mer än välkomna att läsa min portionsförpackade dynga, annars så vore jag ju ganska skitkorkad som lägger ut det i en publik journal. Dock så får jag erkänna att jag inte läser era, vi delar därför inte våra erfarenheter och synsätt tyvärr. Jag vet ju inte ens vad ni heter, än mindre ens om ni har blogar. Ärligt talat så påverkar inte era åsikter skit om skit för mitt skit, på ren skitsvenska.

Jag ser inte mig själv som en nämnvärt smart eller intellektuell människa, jag har faktiskt lekt bort mitt liv än så länge och på resan dödat fler hjärnceller än de flesta. Jag har ibland festat bort mer pengar på ett ögonblick än du kommer att tjäna i år, utan att sedan göra mer efteråt än att rycka på axlarna och le. Mitt ansikte bär nu fler ärr än den genomsnittlige björnbrottarens, ett ansikte som dessutom lustigt nog har varit min främsta inkomstkälla under perioder av mitt liv. Som en impulsiv individ tar jag tar regelbundet stora livsavgörande beslut genom att singla en slant, oförmögen att beröras av världsliga ting så lämnar jag mycket vind för våg när jag går vidare i livet.
Jag är narcissist, men ändå hatar ingen mig så mycket som jag gör. Dubbelmoralens mästare.
Det finns bokstavligen hundratals bilder på nätet där jag gör sånt som du inte borde göra, så att bevisa mig vara något antiintellektuell är sannerligen ingen konst alls.

Slutsatsen är förvånansvärt enkel, jag är faktiskt ganska korkad:
Hur hemskt är det inte då att jag ser så många människor som ger intrycket av att vara så helvetiskt mycket dummare?

Det påståendet riktar sig inte alls uteslutande till folk som gör små löjliga saker för att jävlas som egentligen inte påverkar alls, jag menar i allmänhet. Jag menar tillockmed bland vissa människor jag ser som vänner ibland, gärningar och ord som fullständigt saknar eftertanke. Jag har faktiskt alltid trott att vi alla har en inre monolog, ögonblicket innan du pratar så går meningen genom ditt huvud och du kan välja om du verkligen ska säga eller agera därefter.
Allt mer tvivel finnes tyvärr för att det verkligen är så, men ändå så vill jag verkligen tro att alla har en inre monolog även om inte alla lyssnar aktivt till sig själva.

Till Solen.

Jag erkänner, det må vara hatvärt men jag gillar faktiskt den jävla ”Ingen vill veta vart du köpt din tröja” –låten.
Fan, enligt allt som är logik så borde den suga fetpung men ändå är den faktiskt bra i mina öron.



Har jag nämnt att jag hatar när människor säger ”du känner inte mig”? Jag tycker det är en otroligt otrevlig sak att säga.
Det händer mig ofta, om än nästan aldrig i Kalmar i jämförelse med där hemma i Gävle, att någon jävel som jag inte har en aning om vem det är kommer fram till mig och vrålar namnet ”Älgen” för att sedan skaka min hand. Aldrig har jag svarat att den personen inte känner mig, jag brukar oftast inte ens göra det direkt tydligt att jag inte vet vem denne är.
Det handlar om gott uppförande, att bemöta situationer på rätt sätt. Om jag påpekar en av dina brister och du anser att jag har fel, säg det då helt enkelt. Att citera Petrus och förneka någon ger sällan något, om jag har ett behov av att få någon att inse att denne inte känner mig så väljer jag antingen att helt enkelt inte svara eller så ger jag en mer ingående förklaring i varför denne gör fel.

Något annat jag inte gillar är uttrycket om att lägga över sina problem på någon annan, för mig en fullständig omöjlighet. Självklart kan jag bli nere om jag får veta att en vän har problem, precis som alla andra, men det innebär inte att personens problem bli mina eller att den blir av med dem själv.
Jag vet kanske ett fåtal gånger som jag verkligen blivit så pass berörd av någons problem att jag bestående mått riktigt dåligt utav det, men tro inte för ett ögonblick att den personens situation blivit nämnvärt bättre för det. Du kan inte lägga över dina problem på någon annan, på sin höjd så kan du dela med dig utav ett smakprov. Det hjälper ibland att prata ut om saker, men lättnaden sitter i dig och inte i en delad börda. Ingen kan bära ditt kors.

Saker jag däremot gillar är impulsivitet, möjligheten att resa sig upp och gå utan att veta varför eller vart man ska. Känslan av att vakna, när du trodde att du redan var vaken. Se världen med nya ögon åter och inse att inte ens himlen är din gräns, inse att dina drömmar och mål som du trodde att du glömt alltid legat där och väntat.
Le ett snett leende, ta ett djupt andetag, lev!
Snart är det den tid på året då vi firar lättjan och njutningen, den årstid som älskar den som är fri.

Solen skiner, sommaren kommer närmre och livet går vidare. Jag stannar upp för ett ögonblick, ger ett finger till solen. Jag är herre över mitt eget öde, kung över min egen verklighet.

Sanning.

Sanning är ett relativt begrepp, här följer min sanning om en självinsikt jag begrundat under den senare tiden.

Kalmar, i all sin skönhet, är en mycket tråkig stad. Jag kan trivas här och har faktiskt så gjort under denna tid, men allvarligt talat så kan jag trivas vart jag än färdas på denna planet så det faller nog ur betydelse för saken. Vad som däremot hör till saken är att inte mycket har förändrats med mig sedan jag hamnade här, jag är fortfarande samme bastard som jag var när jag lämnade min hemstad. Jag skulle börja mitt helt nya och mer ansvarsfulla liv här, men finner nu att detta ser ungefär likadant ut som det gjorde förr fast nu lite tråkigare.

Detta leder till den slutsatsen som alla självbejakande varelser förr eller senare tvingas inse när de ej finner den sinnesro de söker; problemet ligger inte i den stad eller plats där jag väljer att stanna utan snarare hos mig själv. Ett logiskt svar som jag egentligen redan viste, men försökte hålla tillbaka från att inse.
Tydligen så kan jag inte genomföra några större förändringar i min personlighet heller, trots mina drastiska försök inkluderat att flytta till andra sidan landet så är jag ungefär samma skitstövel idag som jag var denna dag för ett år sedan. Jag är fortfarande samma egocentriska, narcissistiska, stundtals sadistiska och alltjämt hedonistiska fanskap till människa som jag mår bra utav att vara.
Vist har jag växt och utvecklas, hur infantil skulle man inte vara för att stå helt stilla som person i ett år. Men jag har inte nått dit jag trodde att jag som människa skulle nå. Må så nu vara och förbli, jag är den jag är oavsett vem jag för stunden väljer att vara.

Nu utan ens en sekunds tanke på morgondag så tar jag mig igenom denna dag, imorgon suger antagligen med den vetskap jag har om den och alltså mår jag bättre utav att ta mig igenom denna dag med inget annat mål än att må bra.

Jag mår faktiskt rätt bra idag, det får vi understryka. Utav skäl bortom mitt förstånd så står det tre tandborstar i mitt badrumsskåp, detta till trots att jag inte bara bor ensam utan dessutom är singel. Vidare så är jag faktiskt så fullkomligt pank nu till en nivå att jag inte ens har råd med mat för dagen, men väljer ändå att se det som en diet snarare än svält. Mina studier ligger jag alldeles för långt efter med, men ändå mår jag ganska bra trots att jag med en studieskuld som kryper allt närmare hundratusentalet börjar inse att jag betvivlar min bestående varaktighet i Kalmar stad och dess akademiska värld.

Om Yttrandefriheten.

En massa rubriker har det blivit på sistone, två killar har blivit åtalade för något så löjligt som att de sjungit en låt om polisen. Seriöst, svenska polisväsendets respekt hos folket sjönk genast men detta snarare på grund utav åtalet, inte på text och innehåll.
Jag snackar om ”Emilush Och Caustic - Ingen Chans Mot Oss”, givetvis.

Ok, ur mitt perspektiv så har grabbarna gjort EN korkad sak visserligen. Men deras misstag då ligger inte i vad de sjöng om polisen, vilket är deras fullständiga rättighet, utan att de förutsatte att hela Landskrona delar deras uppfattning.
Jag har nu ingen som helst erfarenhet utav polisväsendet i Landskrona, faktum är att jag inte med hundra procent ens vet vart det ligger. Men jag motsäger mig ändå deras rätt att tala för alla, ingen ska få föra allas talan.
Den här anmälan visar visserligen på att polisen verkligen inte har något vettigt att göra i Landskrona, då de tydligen har tid och resurser till att mobba musiker och spotta på yttrandefriheten.

Apropå spotta, en av poliserna i kvällens Insider, samme man som drog en heltrippad liknelse mellan killarnas låt och att en gubbe runkar offentligt på torget; påstod att han inte ska behöva tåla att bli spottad på.
Det är sant, anser jag i allafall, men för ungefär ett år sedan nu så satt jag och två killar till och kollade på en annan kille från andra sidan av en rättegång.
Alla tre anmälde killen för misshandel, han hade först hoppat på mig och sedan gett sig på den andra killen som försökte gå emellan. Den tredje killen som var vakt, fick ett par smällar samt blev spottad på utav gärningsmannen. Två av oss fick pengar, den tredje blev utan med domstolens motivering att han som vakt borde tåla sådant.
En krogvakt kan alltså få lov att tåla både slag och spott på riktigt, men en polis ska inte tåla att några unga ofarliga killar sjunger en låt på ett ämne som är ungefär lika uttjatat i musikbranschen som kärlek.

Kollade igenom min playlist, den som för övrigt innehåller massor med nedladdad musik, fann där att även jag har ett par låtar om polisväsendet med utmanande texter. Utan att jag ens reagerat på det, för gissa vad? Det är bara musik!
Så, ska polisen nu arrestera mig för att jag har nedladdad musik på min dator, eller ska de se det som att jag ger dem stöd genom att inte betala för musik som smutskastar dem?

Fan, jag sitter ju i skrivande stund och laddar ned låten som allt det här handlar om. Utan ens en tanke på att köpa singeln, alltid haft lite svårt för svensk rapp. Rätt schyst beat dock får jag säga nu när den är nere, låten är faktiskt inte illa.

Göteborgskravallerna var skitlöjliga, skrattretande och patetiskt. Om nu den här domen mot alla odds skulle gå igenom så får vi överväga något liknande, fast många gånger större.
En revolution eller vad fan som helst för att återta yttrandefriheten, det har då gått så långt att till och med jag kan tänka mig ta mig till gatorna med vapen och sten för att försvara den mest grundläggande utav mänskliga rättigheter.
Räkna dock inte med att jag kommer vira en palestinasjal runt mitt ansikte först, för när jag slåss för rätten att säga vad jag vill så ska jag vägra dölja ens mitt ansikte.

Huruvida jag håller med killarna eller inte låter vi vara osagt, men jag håller däremot med Voltaire om att vi alla med våra liv måste försvara deras rätt att yttra sin åsikt.

Besviken.

Den akademiska världen, där har du den senare tidens mest uttjatade fras.

Detta är inte alls den intellektuella stimulans jag hoppades på att finna, det är faktiskt den raka motsatsen. Vist, det finns många som får högre poäng än mig på tentorna. Gratulerar, du kan läsa en bok bättre än mig. Uppenbarligen.

Människor som bara läser och aldrig upplever är skittråkiga.
Dessa tråkiga människor är ointressanta då de är dumma nog att kasta bort den bättre tiden av sitt liv för att lära sig vad någon annan tänker.
Jag föredrar när de som säger emot mig gör så för att de själva tänkt efter, och när de som håller med mig gör så för att de har själva valt den åsikten. Inte att folk tycker och tänker vad en auktoritetsfigur eller bok säger till dem att tycka och tänka, sinnesdöda flockdjur är vad jag anser om sådana människor.

Många här i högskolevärlden är nördar, sådana som aldrig levt på riktigt. Folk som läst sig till varenda tanke de bär med sig, och sen super likt infantila kretiner för att de fullständigt saknar alkoholvana och livserfarenhet. Bråkar om småsaker, kollar surt på varandra, tror att de dissar folk genom att inte säga ”hej”, hotar varandra med uppenbart luftrikt skitsnack som de ändå aldrig skulle våga backa upp.

Sen finns det de som är den raka motsatsen, de som endast vid sällsynta tillfällen plockat upp en bok, och då antagligen inte i något annat syfte än att döda en geting.
En kille, en för övrigt jävligt schyst sådan ska vi tillägga, åt upp någons begagnade snus för tre kronor så att han kunde köpa sig en till öl. Han erbjöd sig även att dricka sitt eget urin för en femtiolapp, jag avböjde. En annan berättade för mig om hur han brukar stoppa sin penis i munnen på folk som spenderat natten hos honom om de sover med öppen mun.

Den akademiska världen, där kom den uttjatade frasen igen, gör mig så fruktansvärt besviken och uttråkad. Inte ens de religionsstuderande är värda att diskutera teologi med, de som faktiskt vet något kommer ändå bara att sitta och slänga ur sig citat om vad någon annan tycker medens de mindre ”kunniga” antagligen tror att det är en sorts paj.

Om det fortsätter så här så lär jag påstå att jag föredrar att sitta där hemma i Gävle, iförd kavaj och med ett gott vin i min hand, samtalandes med de vänner jag respekterar och finner precis lagom kultiverade.
Jag tar hellre det vilken dag som helst framför att sitta på ett skitigt golv iförd gul overall, klunkandes ljummen öl, kastandes kapsyler i plastglas tillsammans med trångsynta apor som tror sig vara landets intellektuella elit.

Må hända att jag framkommer en smula bitter, må vara att jag är något bakfull. Men jag blir bara så trött på människor som är inkapabla till ett gott samtal över en fika, människor som inte skulle känna igen kultur om man så slog dem upprepade gånger i ansiktet med konceptet.

Fixin' to Die-Rag.

Wow, vart kommer alla dumma människor ifrån? Helt plötsligt finner jag mig dem överallt. Den akademiska världen, inte bara bland lärare utan även bland de andra förståss. Obetänksamma puckon som agerar utifrån känslomässiga infall utan någon som helst förmåga att tänka ett steg längre och inse möjliga konsekvenser.

Akademiker, detta lands så kallade intellektuella elit. De beter sig som jävla spån! Som omogna ungar!
Försöker med hot och otrevliga påtryckningar, hotar varandra med stryk. Losers som trots att de inte längre är tretton kommer med snack i stil med vad normalbegåvade människor inte hört sedan högstadiet så som klassikerna:

”Håll dig borta från min polares ex.”
- och -
”Jag vet vart du bor.”

Många högskolestudenter har i allmänhet enligt den uppfattning som tyvärr påtvingats mig en hemsk kvinnosyn, de är även ofta rasister och homofober. Givetvis så är Sverigedemokraterna populära.
De super gärna mycket och regelbundet, samt missbrukar olika droger så som marijuana.

Vad fan är det här?
Jag flyttade till andra sidan landet, och finner att jag samtidigt rest i tiden och hamnat på en plats där många är till sinnet säkert tio år yngre än mig och de jag ser som mina jämlikar. Oavsett födsloålder.

Jag skulle gärna uppmuntra till meningslöst våld mot den sortens människor som sprider hat och dumhet, men jag vill hellre se det som att evolutionen kommer rädda oss från dem genom det naturliga urvalet. Jag vill hoppas på det åtminstone.

Det här är människor som ska utbilda kommande generationer, de som ska ansvara för att vi ska bygga ett samhälle där alla har samma värde och där ingen konflikt ska behöva lösas med våld. Gratulerar, framtiden är körd.

Glad Valentin.

Alla hjärtans dag?
Fuck you, om du vill göra nått hjärtligt så kan du ge en liter blod till sjukhuset.
Det menar jag, ge blod om du kan. Det behövs och är bland det finaste man kan göra för en annan människa. Vore det inte för den konstanta giftnivån i mitt blod samt mitt som singel något slumpmässiga sexliv så skulle jag göra det, om du kan så bör du ge blod.

Så hur är det med kärleken? Ingen för mig just nu, kan inte säga att jag lider utav det heller. Jävlar vad folk dummar sig för känslor.
En lider hårda plågor utav sin ensamhet, en annan utav att sitta i bur. En tredje blir kär i första bäste hela tiden och kan inte bestämma sig, medens en fjärde blir hopplöst förälskad i någon som inte ens existerar i verkligheten än. En femte är kär av ålderns desperation, rädslan att inte finna någon annan i tid.

Dumma jävlar, ni skulle inte kunna finna kärleken om den så kom upp och slog er i ansiktet med en spade.

Kärleken kommer inte komma till dig för att du ropar efter den. Kärleken är borta om du kan se gallren till din bur. Tro mig, det är inte kärlek bara för att du blir kåt i en ny ibland. Det är inte kärlek bara för att du desperat kastar dina känslor över vem som än står i vägen. Du är inte kär för att du tar vad du tror att du får nöja dig med.

Ibland vill jag fan spy på hur ni missbrukar ordet. Kärleken är död, det var romantikerna som kvävde den med sockrade hallonhjärtan.

Gemensamt för de nämda är att de alla(!) tidigare i år sagt:
- ”Jag ska sluta med kärlek”.
Har inte kunnat undvika att le en enda gång, ingen som säger så har någonsin klarat av att hålla distans. Det är bland det mest desperata någon kan säga.
Människor idag, så intalade utav media att de måste ha någon annan människa för att bekräfta sin egen existens. Du är inget om du är ensam, om du ska hitta människan som gör dig hel så måste du alltså vara halv utan den. Halva människor är döda, osv osv.

Dumheter.
Du föddes utan att hålla någon i handen, vad får dig att tro att den enda meningen med ditt liv är att hålla någon i handen när du dör?
Ja, bli sur på mig. Glöm vad jag sagt, glöm att jag är din vän som vill dig väl.
Glöm allt som är viktigt här i livet, bli kär istället. Den ultimata förnedringen utav ditt forna intellekt.

Tro nu inte att jag hatar romantik, det är mer än ett par röda rosor på vägen till sängen, mer än ett par rosa trosor med hjärtan på.
Det kan vara något fint, mina morföräldrar kan fortfarande sitta i varandras knä och pussas. Äkta kärlek, inte den till första bästa eller den av rädsla för att vara ensam. Riktig jävla äkta kärlek med äkta känslor för en äkta person.
Riktig kärlek kommer inte för att du letar efter den, den infinner sig plötsligt en dag.

Tills den dagen, ska jag kväljas över den falska kärleken och människans dumhet.
Idag ska jag kasta slaskbollar efter nyförälskade par som går förbi utanför mitt fönster, har laddat upp med is i frysen.
Glad alla hjärtans dag, dumjävlar.

Från hedonist till akademiker.

Så, jag är nu inne på den sjunde månaden sedan jag beslöt mig för att packa mina väskor och lämna mitt liv i (sydligt) norrländska hemstaden Gävle. Därmed så valde jag att byta ut ett hektiskt liv med krogliv och showlife mot ett liv som akademiker i smålands Kalmar, stressen är ungefär densamma men livet är annorlunda.
Istället för att slita och arbeta fysiskt så är det nästan uteslutande mental press numera, istället för att sitta på en glajjig efterfest med människor i för små plagg av lack och latex så är det nu gula overaller som gäller.

Vad är det med dessa jäkla overaller egentligen? Jag packade mina väskor och for till andra sidan landet, till ett nytt liv, väl där så finner jag mig själv i en overall. Jag sökte mig till en intellektuell verklighet och finner mig själv klädd som en byggjobbare! Hur fan gick det här till?
Lyckligtvis så är jag inte helt off när det gäller design, till den möjliga gräns så har jag hottat upp overallen och jag får erkänna att den nu känns helt rätt att festa i vid studentsammanhang. Om än det inte är ett plagg jag skulle bära i vanliga fall.

Igår så slutade min period som vegetarian officiellt, jag åt en baguette med grisrövsröra på. Givetvis så beror det på hur man ser på saken, för om kyckling inte är en grönsak så slutade jag vara veg redan två dagar innan dess.
Orkar inte vara sellout som alla andra och påstå att ”Jag är vegetarian, men jag äter fisk, fågel, skaldjur, osv.” Föredrar då att säga att jag kan äta kött igen även om det nu må vara så att jag äter mindre utav det än förut.
Tycker inte speciellt mycket om quorn längre, tycker nog att det är ganska äckligt trots att jag ätit det rätt sällan. De vegetariska baconen är fortfarande goda, ja du läste rätt, men riktiga bacon är ändå godare. Givetvis, det är svårt att göra ett substitut i klass med vad det ska efterlikna.

Allt liv är fortfarande liv i mina ögon, gräs som fåglar. Ät vad du vill äta.

Har gått ned lite i vikt på sistone, inte för att jag behöver det egentligen utan helt enkelt för att jag gillar att känna mig snygg. Tränar magen för att jag gillar magmuskler och har köpt nya träningsskor för att jag skall börja röra på mig mer, se om jag kan göra nått åt min hjärna genom att aktivera min kropp.

Annars så är jag trött, så trött på allt. Haft en del riktigt tunga svackor de senaste veckorna, mått piss och somnar på mina föreläsningar för att jag tydligen bara kan stänga av min skalle när jag verkligen behöver ha den igång. Försöker skära ned på min alkoholkonsumtion med, men snittar ändå på alldeles för mycket. Har hundra saker som jag måste ta tag i genast, men bangar och skjuter upp dem till en annan dag som jag hoppas aldrig kommer.

Det första försöket.

Jag kan inte lova att mina ord botar cancer, men det kan ju knappast göra saken värre i allafall. Eller?

Sanning är ett relativt begrepp, sannerligen.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning. Min Sanning.
Min Sanning. Min Sanning. Mitt skitsnack.