Sanning.

Sanning är ett relativt begrepp, här följer min sanning om en självinsikt jag begrundat under den senare tiden.

Kalmar, i all sin skönhet, är en mycket tråkig stad. Jag kan trivas här och har faktiskt så gjort under denna tid, men allvarligt talat så kan jag trivas vart jag än färdas på denna planet så det faller nog ur betydelse för saken. Vad som däremot hör till saken är att inte mycket har förändrats med mig sedan jag hamnade här, jag är fortfarande samme bastard som jag var när jag lämnade min hemstad. Jag skulle börja mitt helt nya och mer ansvarsfulla liv här, men finner nu att detta ser ungefär likadant ut som det gjorde förr fast nu lite tråkigare.

Detta leder till den slutsatsen som alla självbejakande varelser förr eller senare tvingas inse när de ej finner den sinnesro de söker; problemet ligger inte i den stad eller plats där jag väljer att stanna utan snarare hos mig själv. Ett logiskt svar som jag egentligen redan viste, men försökte hålla tillbaka från att inse.
Tydligen så kan jag inte genomföra några större förändringar i min personlighet heller, trots mina drastiska försök inkluderat att flytta till andra sidan landet så är jag ungefär samma skitstövel idag som jag var denna dag för ett år sedan. Jag är fortfarande samma egocentriska, narcissistiska, stundtals sadistiska och alltjämt hedonistiska fanskap till människa som jag mår bra utav att vara.
Vist har jag växt och utvecklas, hur infantil skulle man inte vara för att stå helt stilla som person i ett år. Men jag har inte nått dit jag trodde att jag som människa skulle nå. Må så nu vara och förbli, jag är den jag är oavsett vem jag för stunden väljer att vara.

Nu utan ens en sekunds tanke på morgondag så tar jag mig igenom denna dag, imorgon suger antagligen med den vetskap jag har om den och alltså mår jag bättre utav att ta mig igenom denna dag med inget annat mål än att må bra.

Jag mår faktiskt rätt bra idag, det får vi understryka. Utav skäl bortom mitt förstånd så står det tre tandborstar i mitt badrumsskåp, detta till trots att jag inte bara bor ensam utan dessutom är singel. Vidare så är jag faktiskt så fullkomligt pank nu till en nivå att jag inte ens har råd med mat för dagen, men väljer ändå att se det som en diet snarare än svält. Mina studier ligger jag alldeles för långt efter med, men ändå mår jag ganska bra trots att jag med en studieskuld som kryper allt närmare hundratusentalet börjar inse att jag betvivlar min bestående varaktighet i Kalmar stad och dess akademiska värld.