Till Solen.

Jag erkänner, det må vara hatvärt men jag gillar faktiskt den jävla ”Ingen vill veta vart du köpt din tröja” –låten.
Fan, enligt allt som är logik så borde den suga fetpung men ändå är den faktiskt bra i mina öron.



Har jag nämnt att jag hatar när människor säger ”du känner inte mig”? Jag tycker det är en otroligt otrevlig sak att säga.
Det händer mig ofta, om än nästan aldrig i Kalmar i jämförelse med där hemma i Gävle, att någon jävel som jag inte har en aning om vem det är kommer fram till mig och vrålar namnet ”Älgen” för att sedan skaka min hand. Aldrig har jag svarat att den personen inte känner mig, jag brukar oftast inte ens göra det direkt tydligt att jag inte vet vem denne är.
Det handlar om gott uppförande, att bemöta situationer på rätt sätt. Om jag påpekar en av dina brister och du anser att jag har fel, säg det då helt enkelt. Att citera Petrus och förneka någon ger sällan något, om jag har ett behov av att få någon att inse att denne inte känner mig så väljer jag antingen att helt enkelt inte svara eller så ger jag en mer ingående förklaring i varför denne gör fel.

Något annat jag inte gillar är uttrycket om att lägga över sina problem på någon annan, för mig en fullständig omöjlighet. Självklart kan jag bli nere om jag får veta att en vän har problem, precis som alla andra, men det innebär inte att personens problem bli mina eller att den blir av med dem själv.
Jag vet kanske ett fåtal gånger som jag verkligen blivit så pass berörd av någons problem att jag bestående mått riktigt dåligt utav det, men tro inte för ett ögonblick att den personens situation blivit nämnvärt bättre för det. Du kan inte lägga över dina problem på någon annan, på sin höjd så kan du dela med dig utav ett smakprov. Det hjälper ibland att prata ut om saker, men lättnaden sitter i dig och inte i en delad börda. Ingen kan bära ditt kors.

Saker jag däremot gillar är impulsivitet, möjligheten att resa sig upp och gå utan att veta varför eller vart man ska. Känslan av att vakna, när du trodde att du redan var vaken. Se världen med nya ögon åter och inse att inte ens himlen är din gräns, inse att dina drömmar och mål som du trodde att du glömt alltid legat där och väntat.
Le ett snett leende, ta ett djupt andetag, lev!
Snart är det den tid på året då vi firar lättjan och njutningen, den årstid som älskar den som är fri.

Solen skiner, sommaren kommer närmre och livet går vidare. Jag stannar upp för ett ögonblick, ger ett finger till solen. Jag är herre över mitt eget öde, kung över min egen verklighet.

Sanning.

Sanning är ett relativt begrepp, här följer min sanning om en självinsikt jag begrundat under den senare tiden.

Kalmar, i all sin skönhet, är en mycket tråkig stad. Jag kan trivas här och har faktiskt så gjort under denna tid, men allvarligt talat så kan jag trivas vart jag än färdas på denna planet så det faller nog ur betydelse för saken. Vad som däremot hör till saken är att inte mycket har förändrats med mig sedan jag hamnade här, jag är fortfarande samme bastard som jag var när jag lämnade min hemstad. Jag skulle börja mitt helt nya och mer ansvarsfulla liv här, men finner nu att detta ser ungefär likadant ut som det gjorde förr fast nu lite tråkigare.

Detta leder till den slutsatsen som alla självbejakande varelser förr eller senare tvingas inse när de ej finner den sinnesro de söker; problemet ligger inte i den stad eller plats där jag väljer att stanna utan snarare hos mig själv. Ett logiskt svar som jag egentligen redan viste, men försökte hålla tillbaka från att inse.
Tydligen så kan jag inte genomföra några större förändringar i min personlighet heller, trots mina drastiska försök inkluderat att flytta till andra sidan landet så är jag ungefär samma skitstövel idag som jag var denna dag för ett år sedan. Jag är fortfarande samma egocentriska, narcissistiska, stundtals sadistiska och alltjämt hedonistiska fanskap till människa som jag mår bra utav att vara.
Vist har jag växt och utvecklas, hur infantil skulle man inte vara för att stå helt stilla som person i ett år. Men jag har inte nått dit jag trodde att jag som människa skulle nå. Må så nu vara och förbli, jag är den jag är oavsett vem jag för stunden väljer att vara.

Nu utan ens en sekunds tanke på morgondag så tar jag mig igenom denna dag, imorgon suger antagligen med den vetskap jag har om den och alltså mår jag bättre utav att ta mig igenom denna dag med inget annat mål än att må bra.

Jag mår faktiskt rätt bra idag, det får vi understryka. Utav skäl bortom mitt förstånd så står det tre tandborstar i mitt badrumsskåp, detta till trots att jag inte bara bor ensam utan dessutom är singel. Vidare så är jag faktiskt så fullkomligt pank nu till en nivå att jag inte ens har råd med mat för dagen, men väljer ändå att se det som en diet snarare än svält. Mina studier ligger jag alldeles för långt efter med, men ändå mår jag ganska bra trots att jag med en studieskuld som kryper allt närmare hundratusentalet börjar inse att jag betvivlar min bestående varaktighet i Kalmar stad och dess akademiska värld.

Om Yttrandefriheten.

En massa rubriker har det blivit på sistone, två killar har blivit åtalade för något så löjligt som att de sjungit en låt om polisen. Seriöst, svenska polisväsendets respekt hos folket sjönk genast men detta snarare på grund utav åtalet, inte på text och innehåll.
Jag snackar om ”Emilush Och Caustic - Ingen Chans Mot Oss”, givetvis.

Ok, ur mitt perspektiv så har grabbarna gjort EN korkad sak visserligen. Men deras misstag då ligger inte i vad de sjöng om polisen, vilket är deras fullständiga rättighet, utan att de förutsatte att hela Landskrona delar deras uppfattning.
Jag har nu ingen som helst erfarenhet utav polisväsendet i Landskrona, faktum är att jag inte med hundra procent ens vet vart det ligger. Men jag motsäger mig ändå deras rätt att tala för alla, ingen ska få föra allas talan.
Den här anmälan visar visserligen på att polisen verkligen inte har något vettigt att göra i Landskrona, då de tydligen har tid och resurser till att mobba musiker och spotta på yttrandefriheten.

Apropå spotta, en av poliserna i kvällens Insider, samme man som drog en heltrippad liknelse mellan killarnas låt och att en gubbe runkar offentligt på torget; påstod att han inte ska behöva tåla att bli spottad på.
Det är sant, anser jag i allafall, men för ungefär ett år sedan nu så satt jag och två killar till och kollade på en annan kille från andra sidan av en rättegång.
Alla tre anmälde killen för misshandel, han hade först hoppat på mig och sedan gett sig på den andra killen som försökte gå emellan. Den tredje killen som var vakt, fick ett par smällar samt blev spottad på utav gärningsmannen. Två av oss fick pengar, den tredje blev utan med domstolens motivering att han som vakt borde tåla sådant.
En krogvakt kan alltså få lov att tåla både slag och spott på riktigt, men en polis ska inte tåla att några unga ofarliga killar sjunger en låt på ett ämne som är ungefär lika uttjatat i musikbranschen som kärlek.

Kollade igenom min playlist, den som för övrigt innehåller massor med nedladdad musik, fann där att även jag har ett par låtar om polisväsendet med utmanande texter. Utan att jag ens reagerat på det, för gissa vad? Det är bara musik!
Så, ska polisen nu arrestera mig för att jag har nedladdad musik på min dator, eller ska de se det som att jag ger dem stöd genom att inte betala för musik som smutskastar dem?

Fan, jag sitter ju i skrivande stund och laddar ned låten som allt det här handlar om. Utan ens en tanke på att köpa singeln, alltid haft lite svårt för svensk rapp. Rätt schyst beat dock får jag säga nu när den är nere, låten är faktiskt inte illa.

Göteborgskravallerna var skitlöjliga, skrattretande och patetiskt. Om nu den här domen mot alla odds skulle gå igenom så får vi överväga något liknande, fast många gånger större.
En revolution eller vad fan som helst för att återta yttrandefriheten, det har då gått så långt att till och med jag kan tänka mig ta mig till gatorna med vapen och sten för att försvara den mest grundläggande utav mänskliga rättigheter.
Räkna dock inte med att jag kommer vira en palestinasjal runt mitt ansikte först, för när jag slåss för rätten att säga vad jag vill så ska jag vägra dölja ens mitt ansikte.

Huruvida jag håller med killarna eller inte låter vi vara osagt, men jag håller däremot med Voltaire om att vi alla med våra liv måste försvara deras rätt att yttra sin åsikt.

Besviken.

Den akademiska världen, där har du den senare tidens mest uttjatade fras.

Detta är inte alls den intellektuella stimulans jag hoppades på att finna, det är faktiskt den raka motsatsen. Vist, det finns många som får högre poäng än mig på tentorna. Gratulerar, du kan läsa en bok bättre än mig. Uppenbarligen.

Människor som bara läser och aldrig upplever är skittråkiga.
Dessa tråkiga människor är ointressanta då de är dumma nog att kasta bort den bättre tiden av sitt liv för att lära sig vad någon annan tänker.
Jag föredrar när de som säger emot mig gör så för att de själva tänkt efter, och när de som håller med mig gör så för att de har själva valt den åsikten. Inte att folk tycker och tänker vad en auktoritetsfigur eller bok säger till dem att tycka och tänka, sinnesdöda flockdjur är vad jag anser om sådana människor.

Många här i högskolevärlden är nördar, sådana som aldrig levt på riktigt. Folk som läst sig till varenda tanke de bär med sig, och sen super likt infantila kretiner för att de fullständigt saknar alkoholvana och livserfarenhet. Bråkar om småsaker, kollar surt på varandra, tror att de dissar folk genom att inte säga ”hej”, hotar varandra med uppenbart luftrikt skitsnack som de ändå aldrig skulle våga backa upp.

Sen finns det de som är den raka motsatsen, de som endast vid sällsynta tillfällen plockat upp en bok, och då antagligen inte i något annat syfte än att döda en geting.
En kille, en för övrigt jävligt schyst sådan ska vi tillägga, åt upp någons begagnade snus för tre kronor så att han kunde köpa sig en till öl. Han erbjöd sig även att dricka sitt eget urin för en femtiolapp, jag avböjde. En annan berättade för mig om hur han brukar stoppa sin penis i munnen på folk som spenderat natten hos honom om de sover med öppen mun.

Den akademiska världen, där kom den uttjatade frasen igen, gör mig så fruktansvärt besviken och uttråkad. Inte ens de religionsstuderande är värda att diskutera teologi med, de som faktiskt vet något kommer ändå bara att sitta och slänga ur sig citat om vad någon annan tycker medens de mindre ”kunniga” antagligen tror att det är en sorts paj.

Om det fortsätter så här så lär jag påstå att jag föredrar att sitta där hemma i Gävle, iförd kavaj och med ett gott vin i min hand, samtalandes med de vänner jag respekterar och finner precis lagom kultiverade.
Jag tar hellre det vilken dag som helst framför att sitta på ett skitigt golv iförd gul overall, klunkandes ljummen öl, kastandes kapsyler i plastglas tillsammans med trångsynta apor som tror sig vara landets intellektuella elit.

Må hända att jag framkommer en smula bitter, må vara att jag är något bakfull. Men jag blir bara så trött på människor som är inkapabla till ett gott samtal över en fika, människor som inte skulle känna igen kultur om man så slog dem upprepade gånger i ansiktet med konceptet.